DSC_3766För drygt 2 år sedan kom en man från Mikas (www.mikas.se) modellagentur fram till Ofelia på stan när hon var där med en kompis. Han lämnade ett visitkort till henne och bad henne åka hem och prata med mamma och pappa om hon var intresserad… då var hon 13 år. Ofelia berättade inte för oss själv, utan vi fick höra det från hennes kompis föräldrars bekanta… När jag någon månad senare frågade Ofelia visade hon mig visitkortet och jag avrådde.

Efter att ha googlat runt lite har jag hittade jag texten nedan i en PDF skriven av Mikas. Åsikter som de säkert delar med många modellagenturer, men som enligt mig delvis är helt sjuka – så som till exempel att skylla på bantningsighter och påstå att de inte vill jobba med sjuka tjejer och att de endast får provkollektioner levererade i stl 32-34. Undrar även hur det då kan komma sig att vissa påstår att Mikas har raggat fotomodeller utanför Stockholms Centrum för Ätstörningar? En ekvation som inte går ihop. Jag är ganska övertygad att de allra flesta modeller, för att hålla den vikten har eller får någon typ av ätstörning och att många mår väldigt dåligt psykiskt över att behöva kontrollera vikten. Förut tänkte jag inte på det, men nuförtiden mår jag dåligt när jag ser den sorgsna och tomma blicken i många magra modellers ansikten. Det borde väl inte vara omöjligt för kända modellagenturer att få provkollektioner tillverkade i åtminstone stl 36-38 (då är man fortfarande SMAL) om man är 173-180 cm lång! Mycket snyggare skulle det vara och alla skulle vara gladare, både modellerna och de som tittar på bilderna.

Läs nedan vad Mikas skriver:

Vem kan bli modell hos MIKAs?

Du bör som tjej vara mellan 13‐20 år när du söker till oss och vara minst 173 cm lång och inte längre än 180 cm.

Varför måste modellerna vara så smala?

De kläder som modellerna skall bära på fotograferingar och visningar är sk. prover, som sys upp långt innan de till slut når butik. Om en modell inte passar i dessa provkollektioner, blir modellen i praktiken arbetslös. Dessa prover tas fram i storlek 32‐34. Modellerna måste dessvärre anpassa sig till detta. Man kan som modell varken vara större eller mindre än dessa provstorlekar.

Bär ni ansvaret för att tonåringar får anorexi?

Vi ber inte våra modeller banta eller sluta äta utan förespråkar en sund livsföring både vad avser mat och träning. Vi lever tyvärr i ett utseendefixerat samhälle där media och underhållningsindustrin får ta på sig ett stort ansvar för den kroppsfixering och bantningshysteri som råder. Ser vi tecken på att någon blir för smal tar vi självklart tag i det. Varken MIKAs eller våra kunder kan eller vill arbeta med någon som inte är frisk. Det är ohållbart och inte anständigt.

Exempel på frågor vi fått kring detta:

  • Vad betyder hälsa för er, som modellagentur?
  • Vad ställer ni för krav på de som vill bli modeller?
  • I samhället finns ofta fördomar om modellyrket, som till exempel att modeller svälter sig för att hålla måtten samt att många modeller vill vara perfekta och därmed mår dåligt psykiskt. Vad är er syn på detta?
  • Arbetar ni aktivt med att era modeller ska må bra, både psykiskt och fysiskt? Hur agerar ni om ni märker att någon mår dåligt?

SVAR:

Hälsan är naturligtvis essentiell, helt enkelt jätteviktig. Vi vill inte arbeta med folk som är sjuka, våra kunder vill inte arbeta med ngn som är sjuk. För vår del handlar det om att man absolut ej vill tjäna sina pengar på en sjuk människa som riskerar att fara illa, att bli ännu sämre. Det går dessutom inte att arbeta som modell om man inte är frisk. Visst, det kan gå ett litet tag ‐ liksom i vilket arbete som helst ‐ men inte i längden. Man orkar inte, och utstrålar inget. Modellbranschen handlar om energi; är man inte frisk finns det som regel inte någon energi. Ett krav är att modellerna skall vara friska. Naturligt smala. Det svåra är att modellerna inte får vara för stora, men inte heller för smala utan de måste kunna komma i en storlek 32 ( till 34 ). Så man kan varken vara så mkt större eller mindre än detta. Problemet är lika stort åt båda hållen. Detta är inget krav vi gillar. Vi vill inget hellre än att modellerna skulle kunna vara större. Problemet ligger faktiskt inte hos oss; trots vad media skriver. Anledningen till att modeller måste vara i en viss storlek är att de skall passa i ” provstorlekar, prover ”. Dessa prover görs lång tid innan de kommer till butik och det är de plaggen som visas på catwalk, och som även plåtas för tidningarna. Om en modell inte kan ha dessa storlekar blir den i princip arbetslös. Förr i världen var storlekarna 38or, sedan blev det 36or och nu ‐ i takt med den internationalisering som pågår ‐ är proverna även i Sverige ofta nere i storlek 32. Vi önskar inget hellre än att designers runt om i världen kunde återgå till att göra 36or. Då kunde vi få arbetsro och modellerna ett hälsosammare klimat. Men att modellerna skulle bära ansvaret för den rådande kroppsfixeringen är fel. De allra flesta ( 99% ) av modellerna är ju unga, smala och FRISKA. Tror dock inte att problemet är specifikt för modellbranschen. Samhället är ju präglat av en utseendefixerad kultur, och så har det ju egentligen alltid varit. Bara att nu då kommunikation sprids så snabbt och det finns så många sätt att ta till sig information så har det ju eskalerat. Tidningarna, tex kvälls‐ och veckotidningarna som oavbrutet sänder ut budskap om hur Du bantar, kommer i form, tränar, får bättre hy, snyggare hår ‐ vecka efter vecka ‐ inte undra på att folk funderar kring sitt utseende. Vi matas också dagligen med paparazzi‐bilder på olika pinnsmala Hollywood‐stjärnor. Om Jessica Simpson går upp några kilo blir det rubriker i hela världen. Så fort en kändis närmar sig normalvikt blir de genast uthängda som ”tjockisar”.

Är det konstigt att folk blir störda????

Vi försöker jobba så mycket vi kan med att stärka modellernas självförtroenden; få dem att tycka att de duger som de är och att de är bra även om jobben tar slut, om de blir för stora, för smala, får dålig hy….det är ett pågående arbete. Om vi ser att ngn modell är sjuk eller har starka misstankar om det så får de ej jobba. Vi plockar bort dem från marknaden; försöker tala med dem och föräldrarna. Det är inte alltid så lätt. Det finns folk som har lika svårt att gå upp i vikt som det finns de som har svårt gå ned. Det är minst lika jobbigt, då folk tror att man är sjuk och ständigt behöva förklara att man inte är det.

Vi hinner tyvärr inte besvara allas frågor men om det är något du funderar över och som vi bedömer kan vara av allmänt intresse, försöker vi svara. Du kan skicka dina frågor till info@mikas.se

Copyright © 2012 MIKAs Stockholm/Malmö