Anna-Karin Eskilsson

Min kära bil har varit på reparation i 10 (!) dagar och vi har försökt klara oss med en bil och SL. Det har väl gått ganska bra, även om det blivit många långa dagar med längre restid och mycket planering.

Sista dagen, som var igår blev jag tvungen att hyra bil eftersom jag skulle på kundbesök norr om Uppsala. Jag gick upp kl 5:30, åkte kommunalt med buss, tunnelbana och tvärbana till Ulvsunda norra. Promenerade till VW Europcar biluthyrning och sa att jag ville hyra en bil…  På frågan om vilken bil svarade jag att det inte spelar någon roll, bara det är en bil – det blev en Skoda som nästan inte gått några mil alls! Bredvid mig i uthyrningen kom två män som också skulle hyra bil. På frågan om vilken bil svarade de, en bil, vilken som helst, bara den har 4 hjul och tar oss från A till B. Hihi, skönt att inte vara ensam om att inte veta vad man vill ha. Tänkte senare att jag ju hade kunnat ta en Porsche – det hade ju varit roligt (men inte så billigt) och hur hade det sett ut när jag gled in på kundens uppfart?! Jaja, drömma kan man ju alltid! 5000 kr i självrisk för reparationen plus bilhyra blir ett tillräckligt stort hål i sparkontot…

När jag skulle lämna tillbaka bilen var jag sen, alltså för sen för att hinna skjutsa Osanna till ridningen om inte allt inkl trafiken flöt på helt smärtfritt. Osanna brukar åka själv med buss till ridningen på fredagarna men just igår var de på skolbio i SIckla  innan så hon skulle inte hinna hämta ridkläder och komma med bussen.

Det fanns ingen personal vid Europcars disk utan man skulle ringa dem – dock helt oklart vliket nummer… Då kom det en annan kille som jobbade på VW och frågade om jag behövde hjälp. Han ringde åt mig och när jag frågade om det fanns någon genväg till Skadeverkstaden eftersom jag var lite stressad erbjöd han sig att skjutsa mig runt husen dit. Säkerligen fanns inget av detta i hans jobbeskrivning utan han gjorde ”det lilla extra” för mig och räddade min eftermiddag och Osannas ridning Jag tackade honom jättemycket och tror att han kände sig väldigt glad för att ha kunnat hjälpa mig. Tänk

… har varit på spinning för tredje gången 😉 Att cykla går bra, step up fungerar sådär, promenera är ok och jogga sådär. 7,5 månader efter frakturerna. Otroligt segt!!!

Sen så var det det här med strumpor! Omöjligt med en familj på fem personer där alla har nästan samma storlek och det kryllar av omaka svarta strumpor.

Lyckades cykla sönder en strumpa idag så nu har vi ytterligare en omaka kompis till gänget i tvättstugan

Osanna blev hungrig direkt efter lunchen och kom på att hon skulle fixa en ny variant av mellis…
Smör ( typ 50g), socker (massor) och kakao i ett glas. Hon försökte blanda med en gaffel men det var för hårt!
Då kom hon på iden att sätta in ALLT inkl gaffel i micron.
Som tur var stannade hon kvar i köket och upptäckte hur det blixtrade och kom eldslågor i micron…

Osanna berättar efteråt -”Först tänkte jag, är det mormors micro ( den har lampa), sen kom jag på att det är våran och då insåg jag att något var fel. Jag öppnade luckan och tog ut glaset och då exploderade det. Det luktade bränt!

Jag var som tur var hemma och trodde det var typ 1000 pärlor som ramlade ut på golvet när Osanna ropade i halvpanik att jag skulle komma.
Synen som mötte mig i köket var: hund, 2 kaniner, glassplitter över hela golvet blandat med smör, socker och kanel…

Som tur var blev ingen levande skadad och Osanna blev ganska säkert en erfarenhet rikare!

På väg hem efter en lång arbetsdag som avslutades ned fokusgrupp tillsammans med Opticom i Göteborg. Härliga diskussioner ledda av bra ledare… ville bara såååååååå gärna gå in (från rummet vid sidan om) och lägga mig i och berätta att det mesta som Combo-användarna saknar FAKTISKT finns!!! Bara det att sjukvården inte vet och kan guida…

Satt en stund, typ en timme i restaurangvagnen på hemvägen. En kvinna, typ 60, lärare med en öl freakade ut på ALLA som satt med mobilerna och datorerna istället för att UMGÅS… En man satt till och med både med mobilen och datorn SAMTIDIGT!!! Och det kommenterade hon såklart. Sen hittade hon en man med en vinflaska och mobilen i bröstfickan som hon boade in sig bredvid…

Jag hade faktiskt BARA min virkning med till restaurangvagnen – och det kommenterade hon oxå som OK. Kände mig riktigt nöjd (som shoppat garn till kofta år Ofelua i Gbg), hade lika gärna kunnat sitta med datorn, telefonen och iPaden som sälkskap!

Mannen som kvinnan valde ut berättade om sin mormor, född 1906, typ samma år som min farmor (fast han var 20 år äldre än mig…). Utedass, fotogenlampor, vedspisar… Vilken utveckling de som fått chansen så som hans mormor och min farmor som blev nästan 100 fått vara med om. Helt galet egentligen…

Visst är det mycket bättre nu, men på vissa sätt INTE!

Tjejen bredvid mig (typ min ålder)min vagn sitter och JOBBAR efter kl 22 på kvällen… Jag kan läsa hela hennes Power Point presentation. Hon håller på att sammanställa hur företaget som hon jobbar på kan prestera bättre… Samtidigt sitter hon och läser på mobilen då och då.

Jag virkar (förutom just nu då) och är i ett mer meditativt tillstånd…

Var på kontoret kl 7 i morse och har jobbat klart för idag (även om jag borde passa på nu, när jag har tid….).

I början av 1900-talet fanns inte mycket tid för vila – bara de vardagliga bestyren tog MASSOR av tid. Men tror ändå att det var en helt annan stress utan allt detta informationsflöde!

När jag var 12 år var jag tvungen att dra ut fyra tänder innan jag skulle få tandställning…
Minns när pappa berättade för mig att jag behövde dra en tand för att få plats med de andra på en fin rad. Jag blev helt förstörd och grät en hel förmiddag. Vid lunch hade jag samlat mig och kom då på att fråga om det var bara en tand som skulle bort…
… och så gick jag veta att det var FYRA!
Första gången drog bi en tand, andra gången två och så sista gången en tand. Värst var bedövningen, alltså inte sprutan, utan att inte ha någon känsel i flera timmar efteråt.
Hittade tänderna i en träask som jag gjorde i sexan nu när vi var hemma hos mamma – 30 år senare!
Blev påmind om varför jag sedan dess inte vill ta bedövning utan hellre står ut med det onda vid lagning…

… brukade vi alltid ha vecka 12 tillsammans med våra vänner Pelle och Ulla och deras barn Maja och Gabriel som är 1 år äldre än Oskar och Ofelia. Vi hyrde stuga och turades om med att sköta hela markservicen varannan dag!

När barnen blev äldre blev det svårare att få ihop semestern då vi har sport- och påsklov olika veckor och skolan ju inte tillåter ledighet vid sidan om loven – särskilt inte när det är nationella prov, vilket det varit för något av barnen i princip alla år.

På bilden Bosse och Ofelia med Ulla och Maja i bakgrunden.

Jag lovade ju att berätta om täckbyxorna, förhoppningsvis den sista oförutsedda och onödiga utgiften i februari och under hela 2014!
Det var när vi åkte till Romme med mitt jobb, en lördag för 1,5 veckor sedan. Henke, en av mina kollegor kom och frågade om vi hade några extra barn-täckbyxor med oss eftersom han glömt kvar dotterns hemma på köksbordet. Tyvärr inte svarade jag och försökte skoja till det om att fixa nya i dyra sportbutiken vid backarna (inget roligt skämt alls, jag vet!!)…
Väl framme packade jag upp ”mina” svarta Everest täckbyxor ur väskan bara för att konstatera att de såg väldigt små ut. Stl 152!! Osannas täckbyxor som varit försvunna hela vintern.
Henkes dotter blev i alla fall glad och jag var den som fick besöka sportbutiken. 2900kr, 3900kr, 4 900kr var priserna på täckbyxorna – och inte var de särskilt märkvärdiga heller! Hittade till slut ett par herrbyxor på rea för 1400kr – kändes jättebilligt DÅ. Helt ok och av märket SOS Dagen var räddad!
Ännu bättre är att de passar Bosse och gamla skärpet (se bild) från hans 30 år gamla täckbyxor (också SOS) som ändå var dags att byta ut Så nu har han fått ”ärva” dem – måste dock erkänna att jag kommer att sakna dem liiiite! De var långa, vattentäta och mycket färggladare än mina svarta!

Tänk att jag har varit mamma i 18 år… och att Oskar snart är lika gammal som jag var när jag träffade Bosse. Helt otroligt!! Att titta igenom gamla foton är både roligt och lite sorgligt. Härligt att få en tillbakablick på alla varierande, mysiga, utmanande och roliga år I detta klipp delar jag med mig lite från Oskars uppväxt.

I kväll klockan 18 var jag ”sent om sider” på rutinkontroll hos Folktandvården… 2,5 år var det tydligen sedan sist!
Och självklart med tanke på min ”tur” den här månaden och hur katastrofalt det varit med alla extrautgifter i februari så hade jag ett hål – det TREDJE i livet… I min ENDA (totalt onödiga) visdomstand!!
Tandläkaren frågade mig -”Är du en såndär som lagar utan bedövning?” -Javisst, svarade jag varpå hon erbjöd sig att göra det direkt!
Stackars Ofelia som satt och väntade på mig i väntrummet (mysig känsla… det brukar ju annars alltid vara jag som väntar på barnen) blev orolig att vi skulle missa spinningen i Orminge kl 19.
Men hålet blev lagat och jag körde i ilfart (fattas bara att jag hade åkt fast för fortkörning…) och vi kom bara 2 min för sent!!
Nu hemma för att mysa, duscha och borsta tänderna 😉

Kön till labbet var inte såååå farlig som den kan vara på mornarna…

Äntligen fick jag och Ofelia till det med att lämna våra prover. Liiiite nyfiken på mitt HbA1c eftersom jag inte varit till diabetesmottagningen sedan juni…

Efter provtagningen sa hon som stack mig att jag skulle hälsa till min chef att jag genomgått en mindre operation och att jag behövde vila idag.
Hihi, jag som längtar till kontoret efter att ha varit på resande fot flera dagar nu…