… jag var 16 år, full av energi och med tro på framtiden. Kände mig stark och var övertygad om att jag skulle leva tills jag blev 100 år (minst).
Det var varmt ute och ännu varmare inomhus på posten i Ånge där jag sommarjobbade. Jag drack massor – och kissade – och drack – och kissade… det slutade med att jag sprang mellan toa, vattenkranen och min ”ränna” med paket som skulle sorteras. Jag berättade för pappa och han sa att han också var törstig och drack mycket på grund av värmen, och då behöver man ju kissa oftare.
Sista dagen hemma innan vi åkte till vårdcentralen hjälpte jag pappa att tvätta bilen. Minns hur jag sprang in och hämtade stora glas med saft (jag som normalt bara drack ett halvt) flera gånger under tvättningen och hur jag till slut tog vattenslangen och sprutade in i munnen. På kvällen åt vi pizza, men jag mådde illa och hade svårt att få ner just något alls av maten.
När vi kom till vårdcentralen fick jag börja lämna ett urinprov. Strax därefter kom sköterskan ut i korridoren där jag och pappa satt och sa -”Du har ju DIABETES ju”. Med de orden raserades ALLT!! Jag minns inget av vad läkaren sa när vi en stund senare fick komma in till mottagninsrummet – det var bara nattsvart, ingenting som kunde botas med en penicillinkur, så som jag hade trott.
Jag blev remitterad till Sundsvalls Sjukhus, 10 mil ifrån Ånge där jag blev kvar i en vecka. Hamnade i sköljrummet eftersom medicinavdelningen var överbelagd. Det var fullt med blöjförpackningar på hyllorna och det fanns en toalett innanför ett draperi.
Minns hur allt kändes overkligt, som en mardröm som jag inte kunde vakna ifrån… Fick ett häfte om diabetes, skrivet på maskin med STORA bokstäver:
När jag hade samlat mig lite och mamma och pappa åkt hem (har för mig att jag var ensam kvar på sjukhuset, men att de kom och hälsade på då ingen fick bo kvar med mig) började jag läsa. Nedan har jag klippt in några av sidorna med information…
Sprutor kändes ok, sticka sig och kolla blodsocker kändes ok. Men vad nu då… hypoglykemier och hyperglykemier och KOMPLIKATIONER. Total panik! Vad är detta, så som att det inte skulle räcka med att injicera insulin 4 gånger om dagen och sticka sig i fingrarna. Hur ska man kunna kontrollera denna sjukdom utan att bli medvetslös flera gånger om år och bli blind och amputerad vid 30 års ålder? Jag minns hur tårarna inte ville sluta rinna och hur jag bara ville vakna upp till mitt gamla liv.
Efter en vecka fick jag komma hem – och en vecka var nog ungefär vad jag behövde för att den värsta chocken skulle lägga sig. Jag hade bestämt mig, jag skulle leva vidare, mitt liv, med sprutor, stick i fingrarna, inga farliga hypoglykemier, inga hyperglykemier och inga komplikationer……….
Som hjälp att hålla koll på blodsockret fick jag testremsor för blodprov. Max 4 st om dagen fick man använda! Jag minns hur jag hade ständig ångest över att jag använde fler och hur jag varje gång det var dags att förnya receptet förberedde mig för att ta diskussionen om att jag gjort fler uttag än vad man fick under ett år.
Då, 1989 kostade en testremsa typ 10 kr – i dag, 25 år senare är priset snart nere på en tiondel av detta. Man tryckte ut en STOR droppe blod och lade på ett fält som sedan under 60 sek skulle färgas av blodet för att därefter torkas av och vänta 60 sek innan avläsning. Det tog alltså 2 minuter att få ett resultat. Med dagens mätare tar det 5 sekunder och bloddroppen som krävs är pytteliten.
Eftersom det inte var helt enkelt att se om blodsockret var 4 mmol/L eller om det var 6 mmol/L valde jag att KÖPA en blodsockermätare – nedan är beställningssedeln från Diabetestidningen 1989. 550 kr var ganska mycket pengar då! På posten tjänade jag 32 kr i timmen…
När jag kom hem var jag sjukskriven 1 vecka till innan jag kunde återgå till sommarjobbet. Jag minns hur jag förhandlade mig till att bara behöva jobba pass som var kl 9-18 och slippa det som var kl 6-15 eftersom det skulle strula till det med min insulindosering. Annars jobbade alla olika tider varannan vecka. När paketen var slut fick man gå hem med bibehållen lön – det var väl det bästa med diabetesen, många dagar under industrisemestern blev det så att jag jobbade jag 9-14 men fick betalt till kl 18 
Det var sommaren för 25 år sedan…
Nu såhär 25 år senare kan jag konstatera att det inte var världens ände att få diabetes.
Det är en sjukdom som kräver ständig uppmärksamhet, något man aldrig kan ta semester ifrån, men också att det är en sjukdom som man kan leva ett ”normalt” liv med bara man har koll på blodsocker, insulinbehov, kolhydrater, motion, stress, PMS, sjukdom, värme/kyla och en massa annat som påverkar resultatet av behandlingen. Behandlingen är man själv är ansvarig för 365 dagar om året med stöd av besök på diabetesmottagningen max två gånger per år (sköterska en gång och läkare en gång). Många gånger har jag önskat att det ska finnas ett facit, typ om du tar denna medicin en gång om dagen så blir resultatet detta – att man själv inte ständigt ska behöva analysera och fatta egna beslut.
Jag slapp ta insulin med riktiga sprutor och jag är glad att det fanns blodsockerstickor när jag fick min diagnos. Sprutan ovan tog jag 3 ggr/dag, vid frukost, lunch och middag. 30 min innan maten skulle den tas och jag var noga, missade aldrig… dessutom var man tvungen att äta mellanmål ca 2 timmar efter varje måltid för att undvika känning.
1998, när jag var mammaledig med mitt andra barn, Ofelia startade jag en mailinglista för personer med diabetes som jag sedan gjorde reklam för i olika forum. Vi blev snabbt många medlemmar som kunde utbyta erfarenheter kring diabetes, stötta och tipsa varandra. Flera av medlemmarna på listan har blivit nära vänner som jag har kontakt med än idag – även om mailinglistan lades ner för flera år sedan då det dök upp andra forum så för kommunikation, så som t.ex. Facebook.
Via listan blev jag övertygad om att jag ville ha en insulinpump för att enklare kunna hantera min diabetes och få ökad flexibilitet. Det var dock inte helt enkelt… mitt HbA1c var bra, inga allvarliga känningar och inget annat kriterium som sjukvården godkände för att vilja skriva ut en pump till mig. Jag fick strida massor för min pump och först när jag hamnade i någon slags utmattningsdepression julen år 2000 fick jag ok på att testa pumpbehandling.
Sedan februari 2001, då jag fick min första pump har bara tagit insulin med spruta bara en enda gång. Utan pumpen (som jag har gömd under kläderna och styr med fjärrkontroll) skulle mitt liv begränsas väldigt mycket. Jag skulle säkert kunna uppnå samma HbA1c med pennbehandling, men min livskvalité skulle vara en helt annan.
Samma sommar som jag fick diabetes dog en av mina grannar, 14 år gammal i en hjärntumör. Sedan dess har minst tre jämnåriga killkompisar från Ånge omkommit i olyckor. Två av mina närmaste vänner i högstadieklassen har förlorat sina småsyskon i cancer…
Diabetes ÄR en väldigt krävande sjukdom, men jag kan påverka den och jag har kunnat och kan fortfarande göra vad jag vill, det krävs bara endel planering och en hel del koll.
Som 30-åring hade jag inte en enda av de komplikationer som jag målade upp när jag låg där i sköljrummet sommaren 1989 och inte heller idag har man kunnat konstatera någon påverkan av min diabetes på ögonen eller annat – peppar, peppar…
Diabetesen har aldrig hindrat mig från att göra något som jag velat och jag hoppas att det kommer fortsätta vara så resten av livet med stöd av bra hjälpmedel och egenkontroll
Jag som 17-åring sommaren 1990 i Tyskland då jag spenderade en månad i olika länder på InterRail tillsammans med en brevvän från Oberhausen
