Anna-Karin Eskilsson

Jag förstod nog aldrig som barn hur mycket jag betydde för min mamma och pappa… och definitivt inte som tonåring…

Det var nog först när jag fick egna barn som jag insåg hur stark kärleken till ens barn är och att den alltid finns där lika stark och aldrig går över oavsett vad som händer.

När Oskar föddes för snart 18 år sedan trodde jag att det fanns 100% kärlek, som sedan fördelades mellan de man älskade. Men när Ofelia föddes två år senare insåg jag att 100% inte räckte till – att kärleken blev dubbelt så stor som den var innan, att den inte går att dela mellan barnen.  När Osanna kom till världen efter ytterligare fem år efter det blev kärleken 300%.

Så otroligt stort, barnen är det allra bästa som hänt mig!

Kortet i inlägget är skrivet av min pappa till min mamma 1972. De fick vänta minst 7 år innan en bebis äntligen föddes… och det var jag!

Jag minns inte om jag någonsin berättade för pappa hur mycket han betytt för mig under hela mitt liv och jag är verkligen ledsen över att han inte får vara med oss idag. Det är snart 10 år sedan ❤pappa❤ lämnade oss – en helt overklig känsla…