Anna-Karin Eskilsson

Ibland är det nog så att man behöver riva för att efter det kunna bygga upp och skapa något som blir mycket bättre…

Om stommen inte går att bygga vidare på eller om det som behövs kräver en orimligt stor ansträngning borde man nog inte tveka att riva – även om säkert många gör det.

Men! Om stommen är bra, varför inte satsa och bygga vidare på det som finns istället för att riva?

Jag fylldes faktiskt av vemod när jag förstod att köparen av den trevliga gubbens ompysslade gamla hus i skogen (200m hemifrån) inte planerade att byta fönster, som jag trodde i påskhelgen utan att planen var att riva ner allt…

Även om jag vid dagens enda 500 m långa hundpromenad kunde konstatera att huset var nog medfaret…

Blev ingen fler eller längre promenad idag eftersom jag inte vågade lämna Osanna som har mått jättedåligt.

I mitt huvud surrar många tankar kring meningen med saker som händer utan att man själv valt det och frustrationen av att inte kunna påverka eller veta hur man ska påverka när man har chansen. Inte bara infektioner utan även andra händelser som påverkar vardagen.

I två dygn har jag kämpat mot febern tillsammans med Osanna som haft frossa flera gånger om dagen och flera timmar i natt som var. Nu hoppas jag på en lugn natt!

Återigen påmind om att det allra viktigaste i mitt liv är att mina kära mår bra, allt annat så som materiella ting och annat känns helt plötsligt ganska betydelselöst…

Efter att ha försökt ta bort intorkat målartejpslim från diverse saker med vatten, Ajax, Prefekt, genom att gnugga och till slut att vara arg hittade jag lösningen (haha, i dubbel bemärkelse) som jag städade ner från övervåningen ( konstigt förresten hur allt får fötter i detta hus).

Litegrann på en tops, några drag och så vips!! Utan att ta bort mer än det som skulle bort 😉

Osanna vaknade och gick upp kl 6 i morse – och jag strax därefter för att förbereda matsäck och fixa inför loppisen.

Lilltjejen kände sig illamående men var ändå i full fart med förberedelserna och ville absolut inte stanna hemma med Oskar…

När vi nästan var framme kl 8:20 var hon tvungen att gå ut ur bilen för att försöka undvika att kräkas…

Sen har dagen speglats av strålande sol, bra försäljning, Osanna som kräktes efter en halvtimme och sen låg sedan mestadels inne i den inparkerade bilen medan Ofelia fixade med utställningen och försäljningen.
Typiskt att Bosse är i Paris så han kunde inte komma och hämta Osanna eller tänk om Oskar ändå haft körkort (fast han hade nog inte vaknat flrrän loppisen var slut). ..

Som tur var hade jag Ipren med mig så till sist kunde vi häva frossan. Tur var också att solen som gav hela 19 grader i skuggan låg på från rätt håll så bilen med bagageluckan öppen höll sig lagom sval.

Nu hemma med febrig tjej som kräktes igen i handfatet. Bara att städa och hålla tummarna!

Alla småsaker vi sålde blev totalt 1901kr och MÅNGA glada barn

Dagen började med frukost i uterummet tillsammans med mina fina tjejer

Sen en kort promenad med Migo för att kolla pollenläget… kändes ok, men tog ändå en Clarityn för säkerhets skull.

Efter det åkte vi till Orminge för att uträtta ett ärende och handla mat.

På vägen hem stannade vi till vid Puttis, begagnade barnkläder. Osanna hade jättetur eftersom det precis kommit in många kläder i stl 170 från en och samma kund med ”rätt” smak. Det blev två långärmade tröjor, fyra linnen och en klänning för 220kr – det mesta av märket Logg. Toppen

Sen fixade vi matsäck och packade in Migo i bilen för att åka till Drottningholm och hundöarna. Där hade vi en jättehärlig dag och jag tror Ofelia fick en hel del fina foton.

På hemvägen svängde vi förbi Plantagen och Bromma Zoo (hundmaten var helt slut hemma).

Efter det att vi kom hem har vi sorterat och packat för bakluckeloppis i Siggesta i morgon.

En riktigt bra dag med andra ord!

Nu är det GOD NATT

Jo, det var faktiskt bara fyra dagar denna vecka men jag känner mig helt over and out – både fysiskt och psykiskt…

Ser fram emot en solig helg med barnen – eller vad man nu sk kalla dem

Jag som aldrig varit allergisk – nu är det tredje året i rad som jag får tungt att andas samtidigt som det finns höga halter av björkpollen i luften.

Första attacken kom för tre år sen när jag hade cyklat första 1,5 km av 20 på väg till jobbet… Det var hemskt och först trodde jag det berodde på dålig kondition

Nu tredje året har jag insett att det MÅSTE vara pollen. I dag har jag inte ens ansträngt mig. Kändes som jag skulle få en hjärtattack i eftermiddags och är nu helt slut och har jobbigt att andas.

Tog Loradatin när jag kom hem från jobbet men… hmmmm såklart hjälpte inte det då det är andningen som är påverkad och inte näsan och ögonen!

Kan man när man aldrig varit allergisk mot något i hela livet plötsligt bli allergisk som 40-åring?

På sjukgymnastutbildningen fick jag lära mig att det inte går att motivera någon annan!      Ända sedan dess har jag vridit och vänt på påståendet och är väl i princip beredd att hålla med.

Motivation måste komma inifrån den som ska motiveras och kräver en personlig vilja/övertygelse/drivkraft.

Jag tror att jag som mamma, fru, medmänniska och kollega kan bidra till att andra blir motiverade (och tyvärr även motsatsen), men jag kan inte säga åt någon att göra något om de inte själva vill.

Jag kan försöka bidra med kunskap (fakta), känslor (försöka förstå andras och visa egna), jag kan finnas till som stöd och uppmuntra men om den man försöker motivera inte har en egen inre vilja till motivation spelar det ingen roll vad jag gör.

Det som absolut inte fungerar är att säga åt någon att ”du ska göra såhär”, ”du tänker fel”, eller ”det blir bäst om du gör som jag säger” – min erfarenhet är att det till och med kan få motsatt effekt… den lilla motivation som kanske fanns kan försvinna helt?

Det kan även vara saker som händer som gör att man snabbt kan tappa den motivation som man har. Man försöker intala sig själv att ”det blir bäst om du ändå gör såhär” men här har vi ytterligare ett bevis på att motivation och engagemang är något som måste komma inifrån, det är inget som andra eller en själv kan bestämma utan att man har den rätta känslan.

Att ta en långsam promenad i naturen, lyssna på fågelkvitter och se vårtecken är ett bra sätt att rensa hjärnan och fundera över vad som egentligen är viktigt och varför jag reagerar som jag gör på det som händer runtomkring mig.

I dag gjorde jag en jobbgrej fast det är ledigt och fast jag verkligen inte behövde… även om det egentligen var jobb, så kändes det inte som det!

Att kunna hjälpa en annan person eller kanske en hel familj när det krisar – gör att man känner sig lite extra glad. ❤️

Ofelia bytte tre ansiktsmasker mot ett par fina strumpbyxor som jag betalat åt henne…

Idag har jag använt den första (typ tredje ansiktsmasken i livet). Ofelia hjälpte mig att smörja på den. 30-40 min skulle den verka och sedan dags att man bort den. Kändes typ som att dra bort ett jätteplåster!

Nu är jag alldeles rödflammig i hela ansiktet, men det är säkert som det ska

Alltså, Migos päls växer helt galet mycket överallt! Dessutom så är den alldeles ullig så den tovar sig hela tiden – och det inte bara lite, utan massor – hela tiden!

Spana in frillan på bilden ovan 😉

Igår höll jag på med Migos huvud i 2 timmar (typ 3 ggr så lång tid som det tog för mig att klippa Bosse ikväll – men så har han ju tunnare hår också och det går fortare att klippa än att plocka)…

Idag har jag trimmat med maskinen på Migos öron, hals och mage, kammat tovor och effilerat på frambenen och i alla övergångar – säkert 4 timmar till…

Han är ännu inte helt otovig och inte heller färdigtrimmad, men en god bit på väg!

TÅLAMOD!

Nu ser han ut som på bilden nedan – tagen i mitt knä i soffan (han gillar mig nog fortfarande lite trots att jag bråkat så med honom i helgen) 😉