Anna-Karin Eskilsson

Strax innan klockan två idag ringde de från skolan och berättade att Osannas telefon var borttappad. Som tur var så var det min gamla iPhone 5 som jag hade innan jag bytte jobb, med samma ”hitta min iPhone” konto som jag har på min nya jobbtelefon… så på några sekunder kunde jag se vart telefonen var.

Jag har många foton som visar exakt adress var telefonen varit, men väljer att visa ett där man inte kan se vart telefonen är – med hänsyn till inblandade…

1,5 mil från Skuru skola där den försvann!!! Med 19% batteri kvar. Knappast borttappad utan snarare STULEN

Jag packade ihop på jobbet, skyndade mig hemåt och tog bilen på jakt efter telefonen. Kanske inte det smartaste att själv åka iväg och leta, men tiden var knapp innan batteriet var slut och Osanna som fick telefonen i födelsedagspresent för tre veckor sedan var jätteledsen. Och – jag ville INTE polisanmäla… Tänkte ett tag på att ta med mig Oskar – att bara ha med mig 196 cm 100 kg tung Oskar som sällskap kunde ha känts lite tryggare eftersom jag inte visste exakt vart färden skulle bära. Men jag fixade det själv… hade sällskap av en man som jag träffade på mot slutet.

Det var länge sedan jag var så besviken, arg och ledsen. Orkar inte berätta hela historien, men den är väldigt sorglig, på många sätt. Jag vet vem som tog den (även om hon inte vill erkänna), vet hur den vandrat (tack vare hitta min iPhone som jag var in på med jämna mellanrum till dess att jag var på plats), vet en person som precis förlorat förtroendet för en vän, en annan som blivit inblandad och fått meddelanden skrivna i Osannas namn och jag har en dotter som vill byta skola för att få nya vänner – som är ärliga och snälla.

Telefonen återfanns till sist i en papperskorg (där den legat max 2 min), eftersom jag råkade spela ljudet innan jag var precis på plats… men jag var väldigt nära att ta en person på bar gärning och vet i princip exakt vad som hänt – trots att den som tog telefonen och sedan lämnade över den till en annan person (efter att ha ringt, fotat, raderat Osannas favoritbilder och skrivit meddelanden i hennes namn) nekar…

Jag har bett Osanna att inte berätta om var telefonen varit och hur den kom till rätta för någon, det får skolan hantera med berörd familj (eftersom det inträffade under skoltid) och det är jag övertygad om de kommer att göra på bästa sätt. Vill inte att hennes kompisar ska få veta, det kommer inte att hjälpa någon… Hoppas att det inte blir för många frågor på måndag, då många var engagerade i försvinnandet och letandet.

Ett stort tack till hitta min iPhone – idag världens bästa uppfinning

… på min 41-årsdag 😉
Osanna försökte vara snäll och minska min ålder med 10 år. Kanske vill även hon (som fyller 10 i övermorgon) ibland skruva tillbaka tiden, vara liten, bli ompysslad och sova i mammas och pappas säng?

Fram till 30 kändes det riktigt bra när jag fick visa leg på systembolaget, men när jag vid 36 blev misstänkt att vara under 20 kändes det väl SÅDÄR…

Jag tror att 40+ är en väldigt bra ålder. Mitt i livet, man vet vem man är och vill vara, känner sig trygg i sig själv, har mycket energi och blir allt bättre på att fokusera den på ”rätt” saker…

Livets mening, vad som egentligen är viktigt (här och nu, relationer, samvaro, finnas på rätt plats vid rätt tillfälle…) har blivit ännu tydligare med åldern.

Jag är så otroligt tacksam för min fina familj och livet, även om det ibland kan vara extremt utmanande. Jag är tacksam för att min mamma finns (om än alldeles för långt bort), min älskade man, mina tre underbara älskade barn, alla med olika, unika och personliga egenskaper mina kompisar som finns där trots att jag inte alltid haft så mycket tid över för er 😉

Ser fram emot att få dela framtidens med och motgångar med er, jobba lagom och leva mer 😉

För drygt 2 år sedan kom en man från Mikas (www.mikas.se) modellagentur fram till Ofelia på stan när hon var där med en kompis. Han lämnade ett visitkort till henne och bad henne åka hem och prata med mamma och pappa om hon var intresserad… då var hon 13 år. Ofelia berättade inte för oss själv, utan vi fick höra det från hennes kompis föräldrars bekanta… När jag någon månad senare frågade Ofelia visade hon mig visitkortet och jag avrådde.

Efter att ha googlat runt lite har jag hittade jag texten nedan i en PDF skriven av Mikas. Åsikter som de säkert delar med många modellagenturer, men som enligt mig delvis är helt sjuka – så som till exempel att skylla på bantningsighter och påstå att de inte vill jobba med sjuka tjejer och att de endast får provkollektioner levererade i stl 32-34. Undrar även hur det då kan komma sig att vissa påstår att Mikas har raggat fotomodeller utanför Stockholms Centrum för Ätstörningar? En ekvation som inte går ihop. Jag är ganska övertygad att de allra flesta modeller, för att hålla den vikten har eller får någon typ av ätstörning och att många mår väldigt dåligt psykiskt över att behöva kontrollera vikten. Förut tänkte jag inte på det, men nuförtiden mår jag dåligt när jag ser den sorgsna och tomma blicken i många magra modellers ansikten. Det borde väl inte vara omöjligt för kända modellagenturer att få provkollektioner tillverkade i åtminstone stl 36-38 (då är man fortfarande SMAL) om man är 173-180 cm lång! Mycket snyggare skulle det vara och alla skulle vara gladare, både modellerna och de som tittar på bilderna.

Läs nedan vad Mikas skriver:

Vem kan bli modell hos MIKAs?

Du bör som tjej vara mellan 13‐20 år när du söker till oss och vara minst 173 cm lång och inte längre än 180 cm.

Varför måste modellerna vara så smala?

De kläder som modellerna skall bära på fotograferingar och visningar är sk. prover, som sys upp långt innan de till slut når butik. Om en modell inte passar i dessa provkollektioner, blir modellen i praktiken arbetslös. Dessa prover tas fram i storlek 32‐34. Modellerna måste dessvärre anpassa sig till detta. Man kan som modell varken vara större eller mindre än dessa provstorlekar.

Bär ni ansvaret för att tonåringar får anorexi?

Vi ber inte våra modeller banta eller sluta äta utan förespråkar en sund livsföring både vad avser mat och träning. Vi lever tyvärr i ett utseendefixerat samhälle där media och underhållningsindustrin får ta på sig ett stort ansvar för den kroppsfixering och bantningshysteri som råder. Ser vi tecken på att någon blir för smal tar vi självklart tag i det. Varken MIKAs eller våra kunder kan eller vill arbeta med någon som inte är frisk. Det är ohållbart och inte anständigt.

Exempel på frågor vi fått kring detta:

• Vad betyder hälsa för er, som modellagentur?
• Vad ställer ni för krav på de som vill bli modeller?
• I samhället finns ofta fördomar om modellyrket, som till exempel att modeller svälter sig för att hålla måtten samt att många modeller vill vara perfekta och därmed mår dåligt psykiskt. Vad är er syn på detta?
• Arbetar ni aktivt med att era modeller ska må bra, både psykiskt och fysiskt? Hur agerar ni om ni märker att någon mår dåligt?

SVAR:

Hälsan är naturligtvis essentiell, helt enkelt jätteviktig. Vi vill inte arbeta med folk som är sjuka, våra kunder vill inte arbeta med ngn som är sjuk. För vår del handlar det om att man absolut ej vill tjäna sina pengar på en sjuk människa som riskerar att fara illa, att bli ännu sämre. Det går dessutom inte att arbeta som modell om man inte är frisk. Visst, det kan gå ett litet tag ‐ liksom i vilket arbete som helst ‐ men inte i längden. Man orkar inte, och utstrålar inget. Modellbranschen handlar om energi; är man inte frisk finns det som regel inte någon energi. Ett krav är att modellerna skall vara friska. Naturligt smala. Det svåra är att modellerna inte får vara för stora, men inte heller för smala utan de måste kunna komma i en storlek 32 ( till 34 ). Så man kan varken vara så mkt större eller mindre än detta. Problemet är lika stort åt båda hållen. Detta är inget krav vi gillar. Vi vill inget hellre än att modellerna skulle kunna vara större. Problemet ligger faktiskt inte hos oss; trots vad media skriver. Anledningen till att modeller måste vara i en viss storlek är att de skall passa i ” provstorlekar, prover ”. Dessa prover görs lång tid innan de kommer till butik och det är de plaggen som visas på catwalk, och som även plåtas för tidningarna. Om en modell inte kan ha dessa storlekar blir den i princip arbetslös. Förr i världen var storlekarna 38or, sedan blev det 36or och nu ‐ i takt med den internationalisering som pågår ‐ är proverna även i Sverige ofta nere i storlek 32. Vi önskar inget hellre än att designers runt om i världen kunde återgå till att göra 36or. Då kunde vi få arbetsro och modellerna ett hälsosammare klimat. Men att modellerna skulle bära ansvaret för den rådande kroppsfixeringen är fel. De allra flesta ( 99% ) av modellerna är ju unga, smala och FRISKA. Tror dock inte att problemet är specifikt för modellbranschen. Samhället är ju präglat av en utseendefixerad kultur, och så har det ju egentligen alltid varit. Bara att nu då kommunikation sprids så snabbt och det finns så många sätt att ta till sig information så har det ju eskalerat. Tidningarna, tex kvälls‐ och veckotidningarna som oavbrutet sänder ut budskap om hur Du bantar, kommer i form, tränar, får bättre hy, snyggare hår ‐ vecka efter vecka ‐ inte undra på att folk funderar kring sitt utseende. Vi matas också dagligen med paparazzi‐bilder på olika pinnsmala Hollywood‐stjärnor. Om Jessica Simpson går upp några kilo blir det rubriker i hela världen. Så fort en kändis närmar sig normalvikt blir de genast uthängda som ”tjockisar”.

Är det konstigt att folk blir störda????

Vi försöker jobba så mycket vi kan med att stärka modellernas självförtroenden; få dem att tycka att de duger som de är och att de är bra även om jobben tar slut, om de blir för stora, för smala, får dålig hy….det är ett pågående arbete. Om vi ser att ngn modell är sjuk eller har starka misstankar om det så får de ej jobba. Vi plockar bort dem från marknaden; försöker tala med dem och föräldrarna. Det är inte alltid så lätt. Det finns folk som har lika svårt att gå upp i vikt som det finns de som har svårt gå ned. Det är minst lika jobbigt, då folk tror att man är sjuk och ständigt behöva förklara att man inte är det.

Vi hinner tyvärr inte besvara allas frågor men om det är något du funderar över och som vi bedömer kan vara av allmänt intresse, försöker vi svara. Du kan skicka dina frågor till info@mikas.se

Copyright © 2012 MIKAs Stockholm/Malmö

… det känns i luften, jag älskar höstfärgerna och den höga himlen.
Annars har den senaste veckan varit ganska tung… Mycket att fundera över och ta in, många tankar och reflektioner – inte på grund av hösten utan val här i livet, vad man kanske kunnat göra annorlunda, hur man ska veta vad som är rätt, vad som egentligen har betydelse?

… vad är egentligen framgång? Att öka försäljningen, vinna en upphandling, vara en bra chef, kollega eller förälder, att nå sina personliga mål, att komma över en fobi, klara en utmaning, kunna gilla läget, acceptera den man är och sina svagheter eller att klara av att gå på egna ben? Jag tror att det kan vara allt, men just i dag har jag gått nästan 3 km på drygt en halvtimme! Det går inte att beskriva den känslan, att kunna ta sig fram haltandes på egna ben utan att det gör jätteont… För 3 mån sen såg jag det som självklart att kunna jogga, jympa, städa huset eller ta en hundpromenad… Idag har det gått 10 veckor sedan frakturerna och jag har verkligen fått mig ännu en tankeställare kring vad som egentligen betyder något…

I dag åker vår båt till vinterhamnen och i morgon är det dags att komma upp på land. Den här båtsäsongen blev väl inte som vi tänkt oss direkt. Först inga ungdomar som ville åka med och sedan en skadad fot… Tur i alla fall att det blev en fin sommar, så man trots allt kan känna att det är ok med höst 😉

Igår gick jag från kontoret till T-banan i Sundbyberg – ca 1 km utan kryckor

I dag vaknade jag med jordens träningsvärk i vaden, baksidan av låret och rumpan. Haha, kan inte minnas att jag någonsin fått träningsvärk av att gå 1 km.

Häromdagen kom MR och CT bilderna som jag beställt från Medicinsk Röntgen. Först kunde jag inte öppna dem eftersom visningsprogrammet inte fungerade på Mac, sen när jag väl bytt dator visade det sig vara runt 200 skikt i varje bild… Efter endel analyserande och klickande fick jag fram ovanstående bilder.

Den första bilden visar min fot med CT. Häftigt!! Synd bara att inte hälen kom med… De två följande bilderna är rakt bakifrån och de två därefter är underifrån.

Känns bra att kunna börja gå igen, såhär 8 veckor efter skadan. Det är inte läkt, det kommer att ta tid, men enligt läkaren är det ingen fara att belasta. Rekommendation, ta Voltaren och gå

ALLA guldföremål försvann från mammas hem för en vecka sedan…

Ett fönster på glänt och tjuvarna tog sig obemärkt in och ut genom entredörren som de lämnade olåst Stölden upptäcktes först dagar senare då det inte fanns ett enda spår inomhus…

Vigselringar, minnen från pappa, mormor och farmor är för alltid borta

Affektionsvärdet kan ALDRIG ersättas med pengar och jag hoppas innerligt att tjuven har nägon form av empati och åtminstone lite dåligt samvete!!!

Som samordnare i grannsamverkan här hemma i Skuru kan jag bara betona hur viktigt det är att ha dörrar stängda och låsta om man befinner sig i ett annat rum eller hemifrån, fönster stängda, lampor tända och ev radio på när det är mörkt och tomt hemma.

Ledsen och arg!!!

På fredag är det åtta veckor sedan jag fick mina sprickor i hälbenet… helt galet vad tiden går fort – och att det inte känns bättre i foten än vad det gör! Även om de på Hand & Foot surgery center ju sa att jag skulle räkna med kryckor i tre månader…

Jag var i alla fall till ortopeden på Nacka Sjukhus idag (eftersom jag inte längre kan använda sjukvårdsförsäkringen via jobbet) och där fick jag veta att det ska vara helt ok att gå på foten nu (utan ny röntgen, men tiden borde ha gjort sitt). Ta Voltaren och gå var uppaningen och boka tid hos sjukgymnast…

Det där med sjukgymnast, det tror jag inte riktigt att jag behöver?! Jag har ju dessutom inte tid!?!

Börjar med att försöka vara min egen disciplinerade sjukgymnast en vecka, så får vi se hur det går

… och alla unga tjejer som bloggar/Facebookar om sina till ytan sett ”perfekta” liv, träningsfreak som lägger videor hur man ska träna för att få den ”perfekta” kroppen och alla som (på grund av dålig egen självkänsla??) slänger ur sig oigenomtänkta elaka kommentarer (inte minst på internet) till andra.

Som tonåring söker man sin identitet, vill försöka passa in, vara cool, synas lagom och på rätt sätt. Inte konstigt att man lätt letar sig till bloggar, Youtube, Facebook, TV-serier och annat i sökandet efter vem man är och vem man vill vara. Tyvärr är det så att sociala medier och många ungdomsserier ger en helt förvrängd verklighetsbild och bäddar för att man ska känna sig ännu mer misslyckad, få sämre självkänsla och bygga upp en helt felaktig självbild.

Vi vuxna och även skolan har ett stort ansvar för att hjälpa våra ungdomar att ställa rimliga krav på sig själva, vara nöjd med och acceptera den man är, prestera efter sin förmåga och vara snälla mot sig själva andra.

Hur kan man som föräldrar till 11-åriga fotbollspelande killar köpa proteinpulver? Har det inte gått åt h-vete för långt? När slutade vanlig sund husmanskost fungera? Vilka signaler skickar vi egentligen till våra barn?

Hur förklarar man som 5/2-dietare för barnen att vi helt plötsligt bara behöver äta motsvarande mängd kalorier en frukost på en hel dag?

Unga tjejer ska ha platta vältränade magar, stora bröst, stora läppar, modellmagra ben och armar och smala ansikten medan unga killar ska ha deffade muskulösa kroppar med rutor på magarna.

I en radie av bara 150 m hemifrån är det (minst) tre unga tjejer som på grund av självsvält (nyttighetstänkande eller bantning som spårat ur) har fått sjukdomen Anorexia. Det är en jättejobbig sjukdom som påverkar hela livet för den drabbade och som ingen väljer frivilligt. I början kanske viktnedgången är självvald, men när man nått en viss undervikt kan man inte längre kontrollera vare sig matintag eller viktminskning, hungerskänslorna försvinner och självbilden blir totalt förvrängd. Varje år är det massor av unga tjejer som får denna sjukdom och som lider något fruktansvärt helt i onödan, orsakat av våra sjuka skönhetsideal. Många utomstående tror att det bara är att ”äta” – men det är mycket mer komplicerat än så. Anorexia är en sjukdom som är otroligt missförstådd och för den oinsatta svår att förstå sig på. Det tar tid att läka och bli frisk och för den som är sjuk är det en lång kamp mellan den friska logiska sidan och sjukdomen, den objudne gästen, som förvränger allt, påverkar hela tillvaron och vill ta kontrollen.

Unga killar stressas också och mår dåligt över alla skönhetsideal. Det är bara 1/10 av de som får Anorexia som är killar. Det som är vanligare hos unga killar är att tidigt börja gå på gym, tävla med kompisarna om vem som är starkast, köpa dyra proteinpulver, piller och andra onaturliga blandningar för att påskynda muskelbyggandet och öka träningsuthålligheten. Istället för att äta vanlig mat hamnar fokus på protein och pulverintag. Oregelbunda måltider får det gärna vara bara de hamnar rätt i anslutning till träningen och muskelbyggandet. Att de utsätter sig själva, njurarna, hjärtat och övriga kroppen för livshotande risker och skador som kan bli bestående är inget som finns med i beräkningen. Många proteinpulver inte dessutom inte varudeklarerade och kan innehålla beroendeframkallande substanser är en annan stor fara som varit uppe i media det senaste året.

Jag håller med Mark Levengood som myntat 7:2-dieten, ”ät sju dagar i veckan och träna två” !!

Men… hur gör man egentligen som förälder/skola för att skapa debatt och upplysning? Hur gör man för att överrösta alla sociala medier och allt kompistryck för att få dagens ungdomar att känna sig nöjda med sig själva, orka stå emot alla extrema skönhetsideal, äta en normal och varierande kost i lagom mängd, unna sig lagom av det goda när det bjuds (d.v.s. något mellanting mellan  3 chipspåsar på en och samma kväll eller inte chips alls…) och träna lagom med fokus på välbefinnande och den sociala gemenskapen istället för kroppen?

Jag är helt övertygad om att man i jakten på den ”perfekta” kroppen och det ”perfekta” livet under unga år missar så otroligt mycket annat roligt… Jag är också helt övertygad om att det inte kan vara särskilt roligt att vara ihop med en kille eller tjej som lägger så mycket tid på sitt utseende och på att vara ”perfekt”. LAGOM  av allt är bäst!