— spelades in idag 😉 Temat var enkelt, men ändå väldigt svårt att komma ihåg manus – tur att man kunde skarva lite här och där och ändå fick till det!
Kategori: ♥︎ Livet (sida 20 av 20)
… var dimmig, regnig, blåsig, solig och underbart härlig 
Vi seglade hem båten från Mälaren (Stuvsta) via Södertälje, Utö och så uppåt i mitten av maj… Det var jättefå båtar ute så vi fick bästa platserna i hamnarna (läs enkelt att hoppa i land – inga oberäkneliga klippor långt ner i vattenlinjen).
Vilken tur att Danviksbron hade stängt så vi åtminstone fick tre dagar på havet i år 😉 Sen gick det ju som det gick med seglingssemestern i år…
… var jag 19 år 😉 Detta foto är taget hos min farmor i Görvik i Jämtland ett par veckor innan jag flyttade till Stockholm. Helt galet vad åren går fort!! Och vad som är ännu galnare, är att mina barn snart är lika gamla som jag var när jag träffade Bosse…
Att bli tagen för att vara yngre eller äldre än vad man är kan vara både smickrande och frustrerande. Bilden är tagen på Gilly Hicks i London – en 9-årig Osanna som kollar in bh-ar
Ofelia fick Bosses vin serverat till sig på en restaurang när vi var på Marstrand och när vi skulle åka hem från Hand & Foot surgery center efter att jag fått diagnos calcaneusfraktur frågade läkaren om Ofelia kunde köra hem… Att bli tagen för att vara 18+ är nog ganska häftigt, samtidigt som det kan vara jobbigt att se äldre ut än vad man är i vissa sammanhang.
Jag minns när jag var 17 år och gjorde allt för att övertyga dörrvakterna om att jag var 18… Roligast var den gången då de andra vakterna kom och hjälpte till att övertyga dörrvakten om att jag faktiskt var 18. På den tiden kostade entrén till Mittis i Ånge 100 kr, och en stor stark kostade 50 kr (inte för att jag brukade köpa någon, men ändå…). Det är inte alltid som inflationen är så stor, känns snarare som deflation i det här fallet $
Efter att alltid ha varit flera månader yngre än mina kompisar (man ska vara född i början av året, eller i alla fall innan sommaren) bestämde jag mig att försöka se till att mina barn blev vårbarn. Det kom jag ihåg med Oskar och Ofelia, sen var det som bortblåst. Osanna hade kunnat födas på min födelsedag, men kom 2 dagar senare ❤
I somras hände det vid flera tillfällen (minst fyra) att andra trodde att jag var Ofelia eller att jag var hennes kompis. Lite roligt var det, men samtidigt inte ⚉
Nu har jag i alla fall klippt håret så det är kortare och så kommer jag väl snart halta fram – då minskar nog chanserna markant för att bli tagen för en dag under 40 år…
Ofelia tycker nog att det är väldigt jobbigt att få höra att hon är lik mig (jag vill inte vara lik min mamma heller inte till utseendet och inte till sättet, varken som barn, tonåring eller vuxen). ❤
Min mamma var lågstadielärare på samma skola som jag gick (för parallellklassen). På skolan kände jag henne inte över huvud taget – jag pratade nog mindre (läs inget) med henne än vad mina klasskompisar gjorde. Mamma åkte bil till skolan (pappa skjutsade) och jag åkte buss (först fick jag gå 500 m till busshållplatsen). Allt för att slippa visa mig tillsammans med henne…
Jag minns när jag bestämde mig för att absolut inte bli som min mamma – det gjorde jag tidigt! Till exempel så skulle jag bli hundra gånger bättre än henne på att köra bil (överallt), jag skulle vara mycket mer förstående och tillåtande för mina barn när de blev tonåringar, jag skulle göra roligare saker och njuta mer av livet (typ spela spel med barnen, städa mindre, plocka mindre, jobba mindre…). En sak har jag i alla fall lyckats med, att köra bil överallt och utan begränsningar. Från att ha tagit körkort i lilla Ånge där det varken fanns flerfiliga körfält, rondeller eller trafikljus eller mer än en huvudled så började jag som 19-åring att köra i Stockholm. Mina pluggkompisar från sjukgymnastlinjen vittnar nog gärna om att det inte alltid gick bra – medan jag fortfarande menar att det är helt ok att köra åt fel håll i rondellen om det inte finns några andra bilar där som visar riktningen! (det gör jag fortfarande ibland utanför kontoret). Övriga saker har jag nog inte lyckats särskilt bra med alls. Det är ganska jobbigt när man hör sin mammas jobbiga ord komma ur sin egen mun och erkänna att man faktiskt står för det?! Man skulle ju också kunna vända det till något positivt och påstå att det beror på att man mognat
Jag har funderat mycket om det här med arv och miljö. Vad kan påverkas av omgivningen och vad är medfött i personligheten? Självklart är det alltid en kombination, men visst undrar man ibland över varför ens barn är så otroligt olika som personer fast de vuxit upp i samma miljö med samma föräldrar? Har ordningen i syskonskaran betydelse? Om första barnet bestämmer sig för att anta life condition ”bäst”, så måste ju tvåan välja något annat. I det här fallet valde Ofelia ”kontroll” (av en händelse samma som jag…). För Osanna fanns det då bara ”pleaser” kvar att välja på och det är precis den life condition som hon har flest drag ifrån. 😉
Första skolveckan var Oskar tillsammans med farfar och några andra jägare på Ripjaktspremiären i Bojtiken i Lappland. Vädret var strålande, men Riporna lyste tydligen med sin frånvaro. Oskar var ute och jagade tillsammans med Pajazzo (farfars rödvita Setter) när han spanade in ett annat byte som han prickade (se bilden).
Efter några härliga dagar blev farfar dålig med magsmärtor, så pass dålig att de var tvungna att ringa 112. När man är på fjället och har åkt roddbåt till jaktstugan är det inte så enkelt för ambulansen att komma fram, så det fick bli helikopterfärd 20 mil till Lycksele lasarett. Först trodde de att det var blindtarmen, därefter njursten och idag har vi ännu inte fått någon ny rapport.
Oskar fick lämna farfar kvar däruppe och åkte i lördags tillsammans med en av de andra jägarna den långa vägen tillbaka till Stockholm. Väl hemma kom den stora utmaningen att stycka bytet medan övriga familjen (förutom Migo och Kurre som är väldigt fågelintresserade) gömde sig i olika hörn i huset.
Det var mysigt att få ha alla barnen hemma och äta alla måltider tillsammans och prata innan Oskar på måndagen åkte vidare till sin skola där han pluggar Naturbrukslinjen, 10 mil hemifrån.
Stockholms skärgård är mitt favoritställe på sommaren. Bilden ovan tog jag på Lilla Nassa 2008. Vår dåvarande båt är motorbåten näst längst till höger. 2010 köpte vi segelbåt för att få större utmaning under resan, bli mer miljövänliga och för att få mer plats.
I sommar blev det inte så mycket skärgård eller segling, dels för att tonåringarna inte tycker att det är så roligt att segla och att de hellre vill vara hemma med datorn och kunna träna och dels för att jag klantade till det 
När vi äntligen kom ut lyckades jag nämligen få en spricka i min häl första dagen genom att dumt nog hoppa i land utan stege (hann inte sätta upp den). Ett tips, hoppa inte från höjder på över 1,5 m och försök att samtidgt göra ett längdhopp för att sedan landa på klippa – det är dömt at misslyckas!
Efter nästan sju år på Roche Diabetes Care är det snart dags att prova nya utmaningar, i ett svenskt företag, där jag får chansen att kombinera mina kunskaper som sjukgymnast med allt som jag lärt mig som under mina år som produktchef. Jag kommer att sakna alla arbetskamrater, alla varierande och roliga arbetsuppgifter och inte minst alla kunder, som jag har haft ganska lätt att identifiera mig med…
Tre dagar efter att jag sagt upp mig tänkte jag att det var lika bra att skaffa mig lite erfarenhet av hur det känns att vara funktionshindrad, för att enklare kunna identifiera mig med mina nya kunder… Så jag passade på att fixa till en fraktur i högra hälbenet. Först efter tolv dagar med värktabletter, kryckor och belastning till smärtgränsen (det påskyndade förmodligen inte läkningen direkt) fick jag rätt diagnos. Efter att ha hoppat fram utan att belasta alls får jag förhoppningsvis börja belasta partiellt om en vecka då det gått sex veckor efter olyckan. Tre månader ska det ta, minst innan jag kan släppa kryckorna. Fyra till sex månader brukar det ta innan det är återställt och ännu längre innan man kan börja träna som vanligt. Tålamod är det som gäller… och så får jag väl komma med taxi hoppande på kryckor till nya jobbet om tre veckor 😉
Titta gärna in på min nya arbetsplats: http://www.humancare.se/sv/om-oss
Sommaren 2004 ♥ Ofelia 6 år, Osanna 10 mån & Oskar 8 år ♥
Det var en härlig och intensiv tid! Nu fyller Osanna snart 10 år, Ofelia går sista året i grundskolan och Oskar planerar att ta körkort i januari. Härligt och utmanande att ha tonårsbarn i huset, och också väldigt roligt att kunna vara lite mer ”kompis” med sina barn än bara mamma 😉